En berättelses huvudintrig

Huvudintrigen är berättelsens skelett

”Vad är det för huvudintrig” betyder samma sak som ”Vad är det för handling”. Vi kastar oss rakt in i ett exempel:

Du har just plågat dig igenom Henning Mankells hundrationde bok om kommissarie Kurt Wallander. Och försöker såhär i efterhand bena ut – vad handlade den om egentligen?

Svaret kan vara:

Wallander upptäcker att fadern äntligen har ändrat motiv på sina tavlor, men börjar efterhand misstänka att något inte står rätt till – fadern är sig inte lik överhuvudtaget. Han har blivit större, hårigare, ögonen har växt, och tänderna ska vi inte tala om.
Det visar sig att det är en varg som ätit upp fadern, och klätt ut sig till densamme. Vargen ligger bakom en mordvåg, och vill hemskt gärna äta upp kommissarie Wallander också, och på slutet av de sjuhundra sidorna växer sig kommissariens funderingar tillräckligt starka för att han ska våga konfrontera fadern (dvs vargen) i en hejdundrande uppgörelse. Vargen vinner till allas glädje, och det betyder att inga fler böcker om Wallander når tryckpressarna.

Ja, där har vi huvudintrigen som i en liten ask.

Huvudintrigen är mycket viktig

En historia utan handling är som ett glas whisky utan whisky, som någon en gång sa (jag själv, förmodligen). Det är ju så med berättelser, att de handlar om någonting. Till skillnad mot hur det är i verkliga livet, där saker och ting verkar röriga och slumpmässiga, utan nån rolig sensmoral på slutet, utan att de goda vann till sist...

Läsaren (vi alla) vill ha en historia som har en början och ett slut, och gärna en mitten också – och helst ska man kunna hänga med i den, och den måste beröra en på något sätt.

En intressant och vettigt upplagd huvudintrig tillhandahåller allt detta – snabbt låter den läsaren sätta sig in i huvudpersonens problematik, och vilka hinder som ligger i vägen på vägen mot målet – antingen målet är att fånga en mördare, eller att ta reda på om man nånsin haft en mustasch.

Jag har läst drygt ett par tusen böcker i skiftande genres, och jag kan inte påminna mig om att ha stött på en enda som saknar huvudintrig. Om du själv har ett exempel på huvudintrigbefriad berättelse uppskattar jag om du mejlar mig, så kan vi resonera om saken. Och om du har fakta i målet kommer jag att revidera denna text :-)

Fasta och lösa huvudintriger – ”enkel” och ”svår” litteratur?

Huvudintriger kan ha olika karaktär, från väldigt tydliga och klara, till synnerligen vaga och närmast suddiga.

Låt mig exemplifiera:

Så kallad ”enkel” litteratur, dvs deckare, science fiction, chick lit, osv, har oftast fasta och tydliga huvudintriger – ett mord har begåtts; fånga tjuven; månen håller på att flyga iväg till mars, sänd ut en expedition; Angie ska gifta sig, hur ska hon kunna fly...

När det gäller lite mer kvalificerad litteratur sjunker huvudintrigen oftast in i bakgrunden.
I American Psycho(Bret Easton Ellis) irrar den psykopatiske huvudpersonen planlöst runt, och handlingen kretsar kring hans förvirrade och sjuka tankar och handlingar.
I Epepe (Ferenc Karinthy) hamnar huvudpersonen i ett land som inte finns, där människorna talar ett språk som inte finns, och där huvudpersonen förgäves söker orientera sig.
I Processen (Franz Kafka) har K en anklagelse över sig, men han har ingen aning om vad den består i. Utan egentligt mål lever han under detta ok, och går slutligen, på ett förnedrande sätt, sitt öde till mötes.

Detta har många författare av den ”enklare” litteraturen upptäckt, och i ett försök att ge sina alster mer djup lägger man in ”personliga problem” hos sin huvudperson – av typen alkoholberoende eller familjebekymmer av olika slag. Dock står den starka huvudintrigen kvar, och visar var författarens egentliga tyngdpunkt ligger.

Personlig reflektion: När det gäller t ex deckar/kriminal-litteratur föredrar jag antingen såna författare som slänger alla ”djuphetsambitioner” på hyllan, likt Agatha Christie, eller såna som faktiskt har nåt att komma med på riktigt, som Patricia Highsmith. Ytliga författare som trixar fram konstgjorda djup är inte riktigt min cup of tea – vilket gör att jag har synnerligen svårt för den svenska moderna kriminallitteraturen
:-)