Inramning (Miljöbeskrivning)

Tid och plats för din scen!

roman

Vad menar jag med inramning? Jo helt enkelt tiden och platsen för din scen. För det är ju så att vad du än berättar om så utspelar det sig nånstans i kosmos, och nån gång. Ofta säger man miljöbeskrivning, men jag tycker inramning är ett tydligare ord, eftersom vi då även får med tidsaspekten.

Djävulen, sägs det, sitter i detaljerna. För lite detaljer, och dina aktörer tycks vandra genom berättelsen på en tom scen. Å andra sidan kan för mycket detaljer leda till lååånga beskrivningar som får din läsare att gäspa eller bränna upp boken i ren frustration.

Du ska använda så lämpliga och livfulla detaljer som möjligt när du skapar din inramning. Och du ska presentera dem på ett sätt som engagerar din läsare.

Här följer fyra metoder som hjälper dig att hitta rätt i din strävan att skapa vettiga och inbjudande inramningar.

1. Lyft fram inramningen genom rörelse

Låt beskrivningen av miljön utvecklas i takt med att dina aktörer rör sig genom scenen. Fundera över vilka detaljer din aktör skulle upptäcka direkt, och vilka som upptäcks efter hand. Och låt aktören interagera med de olika tingen.

Anta till exempel att din hjältinna, en fattig tjej från Stockholms innerstad, har blivit bjuden på fest hos en miljonär med en stor herrgård. Vad skulle hon först lägga märke till? Hur skulle hon reagera på sin omgivning?

Låt henne känna hur mjuk den dyra persiska mattan känns under fötterna, hur den dämpar hennes fotsteg, hur hon frestas att ta av sig skorna. Berätta inte för oss att soffan är mjuk förrän hon faktiskt sjunker ned i den. Låt henne känna doften av blommor som sätts i en ornamenterad kristallvas.

Använd gestaltning när du bygger upp din scen. Istället för att säga "ett tungt marmorbord dominerade i rummet", tvinga din aktör att ta en omväg runt bordet. Istället för att säga att "kristallkronan fick rummet att glittra av ljus", låt din aktör blinka och bli bländad.

Att "passera genom" en miljö bryter ned miljöbeskrivningen i lagom stora stycken, och dessutom sprids dessa stycken på ett naturligt sätt över hela scenen. Det gör att läsaren slipper känslan av att bli överväldigad eller uttråkad.

2. Lyft fram inramningen genom aktörens kunskapsnivå och erfarenhet

Det din aktör vet kommer direkt att påverka vad hon ser. Din fattiga Stockholmstjej kanske inte vet om mattan är persisk eller marockansk, eller ens om den är gjord av ull eller polyester. Så om dessa detaljer är viktiga, hur ska du föra dem vidare till läsaren?

Givetvis kan du låta den stolta ägaren basunera ut en massa detaljer när han försöker imponera på din hjältinna. Eller så kan du skriva just den scenen ur ägarens perspektiv. Men kom ihåg att olika aktörer upplever samma miljö på mycket olika sätt, utifrån sina kunskaper (eller brist på kunskaper) och erfarenheter.

Tänk dig till exempel att du beskriver en vindpinad kuststräcka ur en lokal fiskarsons perspektiv. roman Vad skulle han lägga märke till? Genom att bedöma himlens färg eller förändringar i vinden kan han göra bedömningar om morgondagens väderförhållanden. När han ser sjöfåglar cirkla upp mot molnen, ser han inte bara "måsar", utan tärnor och havssula och trutar av olika slag - lätt igenkända på vingarnas form eller sättet de flyger på.

Lika viktiga är de saker som han kanske inte lägger märke till. När man är så bekant med ett område uppmärksammar man inte stenarnas fantastiska former eller den knotiga drivveden som ligger här och var på sanden. Han märker knappast vindens kyla genom sin tjockstickade tröja, och han är omedveten om stanken från ruttnande tång som har spolats iland.

Tänk dig nu att en rik snubbe från Sundbyberg traskar längs samma strand. Trots att han har satt på sig den senaste och dyraste äventyrsjackan som går att få tag på huttrar han av kölden - och han kan inte förstå varför pojken bredvid honom inte fryser ihjäl fast han bara har en ful och säkert pinsamt billig tröja på sig. Han snubblar över till hälften begravda bitar av drivved, och fruktar att sanden förstör hans italienska skräddarsydda skor av alligatorskinn. När vågorna slår mot stranden tror han att en kraftig storm är på ingång. Själva tanken på dåligt väder gör honom illamående, liksom stanken av ruttnande tång och död fisk.

Var och en av dessa aktörers uppfattningar om stranden är starkt påverkade av aktörens kunskapsnivå och erfarenhet. "Att känna till något", behöver emellertid inte vara detsamma som att man gillar det, och "obekant" behöver inte betyda att något är negativt. Den rika snubben kan i själva verket se stranden som ett idyllisk semesterställe - robust, romantiskt, isolerat, får honom att känna att han kommer i kontakt med naturen. Fiskaren son, å andra sidan, kan avsky havet, känslan av att vara fångad av vädrets och vindens nycker.

Vilket leder oss till nästa punkt:

3. Lyft fram inramningen genom aktörens sinnesstämning

Vad vi ser är kraftigt påverkat av vad vi känner. Detsamma bör gälla för våra aktörer. Att filtrera en scen genom en aktörs känslor kan i grunden påverka vad läsaren "ser".

Anta till exempel att din hjältinna - en ung dam på semester - promenerar längs en sträcka av brittiska hedar. Bakom ett blommande ärttörne ser hon på en kulle längre bort ruinerna av några gamla vakttorn.

roman

Frestelsen att utforska är oemotståndlig. Med sin vandringskäpp snärtar hon maskroshuvuden på väg upp för sluttningen, hon andas in doften av gräs och klöver, beundrar lavens mönster på granitblocken. Till slut, uppvärmd av solen och ansträngningen, lutar hon sig mot en sten och ser hur molnen driver som luddiga får vallade av en mild vind. En falk ropar från en närliggande grop, en trevlig påminnelse om hur långt hon har kommit från det eländiga gymnasiet i staden.

En trevlig bild? Vid det här laget kommer din läsare att överväga en resa till den engelska landsbygden. Men vad händer om din hjältinna är i en annan sinnesstämning? Tänk om hon har blivit separerad från sin turnégrupp och är vilse? Kanske började hon gå på heden för att hon trodde att hon såg ett hus - men blev skräckslagen när hon upptäckte att det bara var en grå, läskig ruin. Tornet består av utspridda stenar, halvt begravda i ogräs och trassligt törne, det hela påminner henne om gravmarkörer från medeltiden. Den tysta tomheten talar om hemligheter i en ödemark som inte välkomnar inkräktare. Trots att solen står högt, kastar utsmetade moln ett bårtäcke över landskapet, och det kusliga, ensamma ropet från en osynlig fågel påminner henne hur långt hon är hemifrån.

När hon ser ärttörne ser hon bara törnen att riva sig på, inte gula blommor. När hon tittar på molnen ser hon inga fantasifulla former, bara ett hot om ödestyngt oväder. Hon vill ur denna situation - samtidigt som din läsare sitter på helspänn, och anar att nåt mycket värre än en stenruin är på väg att uppenbara sig!




4. Lyft fram inramningen genom aktörens sinnen

En aktörs uppfattning om en viss miljö kommer att påverka och påverkas av aktörens egna sinnen. Vår unga dam, till exempel, kanske inte märker doften av gräset, samtidigt som hon är mycket medveten om den kalla vinden. Den rika snubben från Sundbyberg upplever lukter som fiskarens son ignorerar, samtidigt som den senare upptäcker subtila färgvariationer på himlen som är helt meningslösa för den förra.

roman

Olika sensoriska ingångar väcker olika reaktioner.

Till exempel tenderar visuell information att behandlas främst på kognitiv nivå: Vi fattar beslut och agerar utifrån vad vi ser. När vi beskriver en scen i form av visuell input, vädjar vi till läsarens intellekt.

Känslor påverkas dock ofta av vad vi hör. Tänk på effekterna av en musikstycke du verkligen gillar, ljudet av en människas röst, domarens visselpipa när matchen börjar. I ett samtal är tonfall en mer tillförlitlig indikator på humör och mening än orden i sig själva. Ljud kan få oss att rysa, hoppa till - eller koppla av och le. En scen som inkluderar ljud - fingrar som skrapa en svart tavla (iiihhh), det avlägsna skallet från en hund - är mer benägna att framkalla en känslomässig respons.

Dofter har den märkliga förmågan att framkalla minnen. Även om inte alla sveps med till barndomen vid doften av bröd som bakas, har vi luktminnen som kan utlösa inre bilder av en scen, eller minnen av en händelser eller personer. Tänk på någons parfym, lukten av en ny bil, lukten av en våt hund. Beskriv lukten effektivt och din läsare är där.

Beröring frammanar en sensorisk respons. Låt dina läsare känna kattens silkeslena päls, stenarnas råa form, den taggiga värmen genom pappas flanellskjorta. Låt din hjältinnas fötter värka, låt vinden ge henne gåshud, låt ärttörnet rispa fram blod.

Slutligen har vi smaksinnet, som är nära besläktat med lukten i sin förmåga att framkalla minnen. Smaken är kanske det svåraste att införliva i en miljö, ofta hör det helt enkelt inte hemma där. Din hjältinna kommer inte att börja slicka på slottets stenar, och det är inte lunchdags heller. Precis som i verkliga livet, ska "smakbilder" användas sparsamt och på lämpligt sätt.

Sammanfattning

Målet med din beskrivning av miljön är att skapa en väl utformad inramning som ger dina aktörer en bra bakgrund - inramningen ska alltså hålla sig i bakgrunden, stödja din berättelse - inte avbryta den.

I verkliga livet utforskar vi vår omgivning genom handlingar, upplever den genom våra sinnen, förstår (eller förstår inte) den genom vår kunskap och erfarenhet, och svarar på den via våra känslor.

När dina aktörer gör samma sak, får du din läsare att fortsätta läsa - och inte bara för att de väntar på att något intressant ska hända!








Vill Du länka till just den här sidan från din egen sajt eller blogg? Klicka här!

Läs min E-bok :-)

Resurser

Skrivtips

Om prosa och poesi

Sidvändande krafter

Krydda med omoral

Bra att veta om din läsare

Att skriva en roman

Om Författartips.se

Författartips´ Skrivtävlingar