Fällan av Hanna Fredriksson

(Tillbaka till Skrivtävlingar)

Hanna Fredriksson har skrivit vinnarnovellen i novelltävlingen Fällan!
Priset är, förutom äran och publicering här på sajten, en sjutton punkters textanalys av novellen. Du hittar analysen längst ned på sidan.

Juryns motivering

En mycket väl sammanhållen berättelse, som med sin lättsamma ton överraskar med dramatik och ond bråd död.



Fällan

Flickan vidrörde min mantelfåll med sina fingertoppar innan hon kom på fötter igen. Bugningen var inte bara korrekt, den var graciös, och alltför ödmjuk. Än en gång förbannade jag hovetiketterna.

”Min prins. Prinsessan Nami inbjuder er till supé.”

Jag kunde inte låta bli att himla med ögonen. Det var typiskt Nami att utnyttja tjänarna till någonting så meningslöst. Jag slog vad om att hon stod utanför dörrarna och fnissade tillsammans med sina hovdamer.

”Min lillasyster är aldrig seriös”, sade jag, tillräckligt högt för att vara säker på att Nami skulle höra mig.

Mycket riktigt skuttade hon in i tronsalen med ett synnerligen indignerat ansiktsuttryck. ”Det är jag visst!” försvarade hon sig. Men sedan blev hon sitt vanliga retsamma jag igen. ”Jag är bara inte så fruktansvärt allvarlig som du.”

Jag lät henne skutta ända fram till tronen innan jag tilltalade henne igen. ”Sedan när övergick dina testunder till supéer?”

Hon räckte ut tungan åt mig. ”Jag är faktiskt tolv år. Jag leker inte med dockor längre.” Som för att riktigt understryka hur hon alltid motsade sig själv sträckte hon ut armarna mot mig för att bli omfamnad. Hon luktade salt och sol. Det betydde att hon hade varit utanför murarna igen; att hon hade lämnat staden för att leka vid klipporna. Jag undrade stilla vad som hade uppehållit de två män jag hade satt att vakta henne. Hade hon överlistat dem igen?

”Så?” frågade hon otåligt, och av hennes tonfall att döma var det inte första gången hon försökte påkalla min uppmärksamhet. ”Kommer du?”

Jag mindes en tid när jag hade uppskattat och njutit av baler och middagar. Men den tiden var inte nu, och jag hade tappat allt intresse för trevligt småprat och utbytandet av nonsenskomplimanger. Hur som helst kunde jag omöjligen göra Nami besviken. Jag hade varit borta från ön i månader, och vi hade knappt haft någon tid alls tillsammans sedan jag kommit tillbaka.

Namis salong var fylld till bristningsgränsen. Det gick inte att helt enkelt gå från ena änden av rummet till den andra, utan man var tvungen att sicksacka mellan statyetter av legendariska varelser, blommor, små skålar fyllda med vatten i olika färger, glaskistor med levande snäckor och andra vackra havsdjur. Väggarna var täckta av gobelänger och landskapsmålningar, vilket gav rummen ett ännu färggladare uttryck.

Nami hade låtit tjänarna bära in ett stort mahognybord. Det stod nu mitt i det största rummet och dignade av mat. Jag slog mig ned vid ena huvudändan medan Nami presenterade de personer som visades in genom dubbeldörrarna. Det var många namn jag inte kände igen, men jag nickade artigt åt alla, och log åt den gästlista Nami hade satt ihop. Hon hade inte brytt sig om förmögenhet eller titel utan hade helt enkelt bjudit in de hon föredrog att umgås med. För den här gången fick det gå an, men imorgon skulle jag bli tvungen att återigen påminna henne om sina plikter som prinsessa.

Nami var en kort och späd flicka med kort, krusigt svart hår. Hon såg trumpen ut med sina sluttande läppar och djupa ögon, men hon hade nära till skratt, och jag hade aldrig hört henne säga ett ont ord om någon endaste människa. Med munnen full av forell frågade hon sin bordsgranne vad som var allra viktigaste att tänka på när man byggde en stad.

Nami menade att det var stadens läge. Jag menade att det var stadens struktur. Sedan förlorade jag mig själv i att leda de gäster som argumenterade för min sak. Nami ledde sin halva av gästerna mer med hjärtat än med hjärnan, och hon skrattade högt varje gång någon förlorade tråden.

”Inget av detta har någon betydelse om staden inte har en bra regent”, påpekade en mörk röst plötsligt. Det var Namis kraftige bordsgranne, en man jag inte kunde minnas att jag sett förut. Hans ansikte var uttryckslöst, så jag kunde inte avgöra om han såg mig som en blivande god regent eller inte. Jag fann mig själv nicka stilla till hans ord. Ända sedan mina och Namis föräldrar hade dött, när hon var nyfödd och jag fortfarande lekte med träsvärd, hade jag varit öns kronprins. Men jag skulle inte bli kung förrän folket fann mig redo. Och ännu hade den dagen inte infunnit sig, trots att jag snart skulle betraktas som man.

Visst hade jag begått misstag. Utan någon förälder att vägleda mig, omringad av lismare som nickade åt vartenda ord jag yttrade, men talade bakom min rygg. Ärliga ord uttalades sällan i min närvaro. Jag hade tvingats lära mig själv, och jag trodde mig ha lärt mig av mina misstag. Den allvarsamhet Nami så ofta skämtade om hade jag betalat ett högt pris för. Gång på gång hade jag blivit lurad och utnyttjad. Det krävdes en sällsam styrka för att leda ett folk helt på egen hand. Jag hade törstat efter råd och hjälp så mycket att jag hade förblindats av vänlighet. Men aldrig mer, nej, aldrig mer skulle jag falla i den fällan. Människors falskhet var någonting jag nu tog för givet, även om jag låtsades annorlunda inför Nami. Hon var en sådan naiv och gladlynt flicka att jag inte tänkte låta några av mina bekymmer tynga henne.

”En skål för dina kloka ord”, sade jag och höjde mitt glas. Gästerna följde mitt exempel, men mannen såg allt annat än road ut. Den tjänarinna som framfört Namis inbjudan till middagen dök upp som ur intet för att fylla på mitt vinglas. Jag tackade henne förstrött. Gästerna hade redan tagit upp ett nytt samtalsämne, ett som var betydligt lättsammare än det förra. Det förundrade mig hur de kunde käbblas så om vardagligheter som stjärnformationer och det nya dräktmodet från de östra öarna. Själv vilade mitt sinne aldrig från skatter och gränstvister och naturkatastrofer.

Vinet var verkligen mycket gott. Det smakade inte alls som det förra. Jag bad tjänarinnan att fylla på mer. När jag frågade henne vilken ö det kom ifrån sade hon att det var en välkomstpresent från min syster. Jag skakade på huvudet åt det. Nami brukade på sin höjd plocka en bukett blommor till mig. Nej, det här måste ha varit någon annans idé.

”Uts … utschöck … utsökt vin.” Sluddrade jag? Jag var inte alls berusad, så varför … faddhet i munnen, som om den domnade … tungan kändes alldeles för stor … Jag måste ha slagit huvudet i bordskanten för jag vaknade till av en skarp smärta i pannan … men det kunde inte stämma för jag låg ned på golvet, med ansiktet i den tjocka mattan … alla ljud kändes så avlägsna, som om människorna talade från ett stort avstånd.

”Nami.” Det var en hes viskning, om ens det. Jag tror inte att hon kunde höra mig. Vad hände med mig? Varför kunde jag inte känna min kropp? Jag försökte röra mig, men min kraftansträngning ledde inte till någonting mer än att det ryckte i mina fingertoppar.

Mörkret trängde in från kanterna av mitt synfält. Jag kunde inte andas; det var som om min bröstkorg förlamats, som om tungan täppte igen svalget.

Någon vände mig om så att jag låg på rygg. Namis ansikte såg suddigt och förvridet ut, som om jag såg det genom sprucket glas. Det enda jag kunde känna var hur fort mitt hjärta slog, och sedan hur det slog allt långsammare. Det var som om allt stannade till; som om jag befann mig i ett gränsland där tiden gick långsammare, nästan stannade.

Jag steg ur min kropp och såg plötsligt allting helt klart igen. Där böjde sig några gäster över min orörliga kropp medan de flesta rusade ut genom dörrarna. Där satt Nami vid mitt ansikte, tittade ned på mina stirrande, livlösa ögon, och hennes lilla ansikte hade förlorat all färg.

Den kraftige mannen lade sin hand på Namis axel. Han såg ovårdad ut, som om han kommit hit direkt från hamnen. Sedan föll han ned på knä och hälsade Nami som kronprinsessa. De resterande gästerna såg förvirrade ut, men följde sedan hans exempel. Nami snyftade till och vände sig bort från min kropp.

Hon vände sig till mannen som såg ut som en simpel sjöman. Hennes röst var tonlös när hon sade, ”Du lovade att han inte skulle lämna mig igen. Att han inte skulle behöva resa iväg så ofta. Du lovade.”

Den kraftige mannen flinade. ”Och jag uppfyllde det löftet.”

Tårarna rann nu fritt nedför hennes kinder. Hon skakade som av köld. ”Gjorde du det här mot honom?”

Mannen nickade, en gång, utan att vika undan med blicken.

Jag tror att Nami skulle ha attackerat honom, för jag känner igen när en person har mord i blicken. Men hennes spensliga kropp hölls fast av två av de gäster som stannat kvar.

”Du dödade honom!” vrålade hon.

Mannen skrattade rått. ”Jag? Hällde jag vinet nedför hans strupe? Nej du, prinsessa, jag dödade honom inte.” Han smackade med läpparna. ”Du dödade honom. Du var den enda han litade på, den enda han inte var på sin vakt emot.”

Nami skakade vilt på huvudet. ”Jag gjorde det inte, nej, inte, inte jag, nej.”

Min mördare stötte till min kropp lätt med foten. ”Du får vara försiktigare med vad du önskar i framtiden, lilla prinsessa. Jag gjorde bara som du sade. Nu är han hemma. Nu lämnar han aldrig den här ön igen.”

”Varför dödar du inte mig också?” rasade hon.

Han skakade på huvudet. ”Du blir vår marionett. Folket behöver sin kunglighet. Ditt blod ska vi inte spilla, lilla prinsessa.”

Hon grät, på det där otröstliga sätt som barn gör, som om tårarna aldrig skulle kunna ta slut. Jag ville lägga min hand på hennes axel, lägga den där istället för min mördares, istället för den skuld som låg där. Jag ville få henne att inse att hon var lika oskyldig som alltid. Att ett barn är lätt att locka med fagra löften.

Jag ville be henne om förlåtelse för att hon skulle växa upp nu, inte för att hon ville, utan för att hon var tvungen. Jag ville be henne om förlåtelse för att hon fallit i samma fälla som jag.

Mannen flinade igen. ”Vad önskar du nu, lilla prinsessa? En docka?”

Namis röst lät halvkvävd. Det var knappt jag kunde höra orden som föll över hennes läppar. ”Jag är tolv. Jag leker inte med dockor.”

Å, Nami, om du ändå hade lekt med dockor istället för med människor!




Textanalys

Stavning

Utmärkt!

- - -

Grammatik

Utmärkt!

- - -

Berättarrösten

Prinsen berättar själv vad som händer, med en lättsam, ungdomlig ton. Det är en mild och vänlig berättare, vilket skapar en behaglig resa för läsaren.

- - -

Berättarperspektivet

Du använder dig av första person, och det innebär att du automatiskt vinner i närvaro. Använder man sig av tredje person kan man nå samma närvaro genom att ligga väldigt nära aktörernas tankar och handlingar.

- - -

Grad av gestaltning

Du låter aktörerna röra sig och agera:

Hon räckte ut tungan åt mig. "Jag är faktiskt tolv år. Jag leker inte med dockor längre." Som för att riktigt understryka hur hon alltid motsade sig själv sträckte hon ut armarna mot mig för att bli omfamnad.

Ett bra exempel på klassisk gestaltning.

- - -

Miljöbeskrivning

Du sätter miljön i ett sammanhang istället för att bara "räkna upp" omgivande ting:

Nami hade låtit tjänarna bära in ett stort mahognybord. Det stod nu mitt i det största rummet och dignade av mat.

Detta ger liv åt berättelsen. Jag fick en bra bild av hur saker och ting såg ut, såväl föremål som rum.

- - -

Inramning (tid och plats)

Det framgår inte helt klart när och var detta utspelar sig - en gissning är att det är i ett slott, i ett avlägset land, och att det hände för ganska länge sen.
Och mer än så behöver inte antydas.

- - -

Intrig

Intrigen är anpassad efter novellformatet. Få aktörer, och endast en dramatisk händelse som allt kretsar kring. Vi får ta del av såväl sorglöshet och tragik, och man ser en möjlig fortsättning framför sig när novellen tar slut.

- - -

Aktörernas djup

Aktörerna skildras genom handlingar, i övrigt ganska okomplicerade och lättsamma beskrivningar. Något större djup är svårt att skönja, men jag upplever att denna berättelse drivs mer av sin inramning och intrigens twist - aktörsdjupet är alltså anpassat efter genren, som jag skulle vilja klassificera som "fantasy light".

- - -

Tempo

Rytmen beror av händelsers olika spänningsnivåer, och variationen händelserna emellan. Tempot är relativt lugnt, inte på något sätt febrigt eller hetsigt - vilket passar berättelsen.

- - -

Trovärdighet

Trovärdigheten är låg. Men det stör inte berättelsen - man känner att detta är en slags saga.

- - -

Livfullhet

Dina enkla miljöbeskrivningar tillsammans med de ungdomliga aktörerna ger en fin livfullhet åt berättelsen.

- - -

Dramatisk känsla

Prinsens död är skildrad med en tydlig dramatisk känsla. Du har förmåga att skapa stämning när så krävs:

Jag tror inte att hon kunde höra mig. Vad hände med mig? Varför kunde jag inte känna min kropp? Jag försökte röra mig, men min kraftansträngning ledde inte till någonting mer än att det ryckte i mina fingertoppar.

- - -

Spänning

Jag tyckte det var riktigt spännande, och hade ingen aning vilket sorts äventyr detta skulle bli!

- - -

Första meningen

Flickan vidrörde min mantelfåll med sina fingertoppar innan hon kom på fötter igen.

En intressant öppning, som skildrar mycket fysisk rörelse.
Rekommenderad läsning om du vill läsa lite "första meningen-teori": Den första meningen | Författartips

- - -

Bästa meningen

Jag ville be henne om förlåtelse för att hon skulle växa upp nu, inte för att hon ville, utan för att hon var tvungen.

- - -

Helhetsintryck

En väl sammanhållen och skickligt upplagd berättelse, med en massa små bra detaljer som bygger upp en stabil helhet.

- - -

Sammanfattande kommentarer

Din berättelse är väldigt trevlig att läsa, och sorglig på ett inte alltför sönderslitande sätt - jag gillar den.
Du är en värdig vinnare av Författartipsbloggens första novelltävling!

(Tillbaka till Skrivtävlingar)








Vill Du länka till just den här sidan från din egen sajt eller blogg? Klicka här!

Läs min E-bok :-)

Resurser

Skrivtips

Om prosa och poesi

Sidvändande krafter

Krydda med omoral

Bra att veta om din läsare

Att skriva en roman

Om Författartips.se

Författartips´ Skrivtävlingar