Det tomma rummet av Johannes Pinter

(Tillbaka till Skrivtävlingar)

Johannes Pinter är andrapristagare i novelltävlingen Fällan!
Priset är äran och publicering här på sajten.

Juryns motivering

En klassisk och genomtänkt novell med ett ytterst otrevligt slut.
Om Johannes
Jag har alltid sysslat med skrivande, men då inom film. När jag så började en kurs i att skriva skräck på Folkuniversitetet (novellen kommer därifrån), så var det som om mitt skrivande uppnådde en "helhet" den inte gjort förut.
Många av mina idéer och koncept som jag haft genom åren fick en naturlig plattform. Jag kunde brodera ut och gå all the way med karaktärer och skeenden: på film kan man bara förevisa hälften av allting, nämligen det man ser. I prosan kan man plötsligt även få med den andra halvan - tankar och inre känsloliv. Två halvor. En helhet.
När man dessutom får en sådan här fin bekräftelse på att det man gör är någorlunda rätt, så blir det en kick i baken att fortsätta på utstakad väg.



Det tomma rummet

Ingen krok.

Det är det första han lägger märke till. Att det inte sitter någon krok i taket. Bengt Kärl andas tungt medan han ställer ifrån sig stegen bland målarburkar och golvpapp i hallen utanför det tomma rummet. Fem trappor, upp och ner, och upp och ner igen, och ingen hiss. Alla grejer, och så magen på det. Yngre män skulle krokna. ”Dubbelt lager golvpapp. Min uppdragsgivare är rädd om parketten.”

”Om det önskas så...”

Bengt nickar åt den korrekte mannen i hatt framför sig. Försöker få ögonkontakt, men det är som om karlns blick bakom glasögonen skyms av reflexer från något obestämt ljus i rummet.

Han ser sig om. Våningen sträcker ut sig och försvinner i hallens båda riktningar. Rum på rum på rum. Bor det någon här över huvudtaget? Diset gör atmosfären tung, ger en känsla av gammal kyrka. Eller gravkammare. Som i såna program om pyramider på Kunskapskanalen.

Men vad är det här? I dörrlisten in till rummet har det skurits ett antal horisontella jack. Bengt känner med fingret. Det nedersta är färskt. Hattmannen harklar sig.

”Om ni behöver fråga något så har ni vårt nummer?”

”Jadå.” Bengt nickar.

”Fint. Då ska jag inte störa er mer, ni vill väl sätta igång.”

Bengt ser hattmannen gå ut, stänga ytterdörren, skramlande nycklar låser omsorgsfullt. Givetvis. I Enskede och Björkhagen kan man alltid räkna med en slät kopp och lite prat om väder och löpsedlar. Men på Styrmansgatan? Nej, iväg till nya möten. Siffror. Miljoner.

Det tomma rummet har inget fönster. Tre gånger fyra meter. Och fyra meter till taket. Absurt, på den tiden var ju folk på sin höjd en och sextio. Men de rika gillade väl att betala för luft redan då. Tapeten är ljust beige, franska liljor i nyans. När Bengt stryker med handen över dess yta nickar han gillande. Torr och grov. Ingen kopia från Rosenthals.

Han börjar rulla ut golvpapp över ekparketten. Förstår att ägarna önskar dubbla lager: när han känner med fingrarna över rombmönstrens fogsprång inser han att de är handhyvlade. Vilket fantastiskt hantverk. Och det är så välbehållet trots vadå, 100 år? 150? Mitt i parketten har golvläggarna skapat ett en gånger en meter stort konstverk. Det kan inte kallas något annat. Motivet föreställer en häpnadsväckande detaljrik natthimmel med en måne vars strålar vrider och slingrar sig om varandra. Runt månen ses 50 gnistrande stjärnor. Bengt är glad att ägaren anlitat just honom att göra taket – det är uppenbarligen en man som uppskattar gott hantverk. Och gott hantverk har Kärls Måleri AB sysslat med i 36 år! Dock kanske inte lika gott de senaste tre åren. Sen Edith dog.

Bengt rullar ut pappen och tejpar fast, rad på rad, ett lager på nästa och så en rulle till. Händerna arbetar automatiskt medan han tänker på att han saknar samtalen. Bekräftelserna. Vem kommer sörja när han försvinner? Edith saknades i alla fall av honom. Men när han går bort kommer han bara lämna ett vakuum efter sig. Erik kommer förmodligen inte ens reagera, han har ju sina viktiga siffror. Det finns andra målarmästare i telefonkatalogen. Men Bengt kommer att efterlämna ett ingenting.

Efter lite lirkande får han monterat stegen. Förlänger skaftet till borsten med målartvätt. Ställer fram och tänder en 150-wattare för att kunna se.

Taket är zinkgult, linoljemålat. Som det gjordes då, när huset byggdes på farfars fars tid. Men sen är det det här med kroken. Eller snarare avsaknaden av den. Man hade kristallkronor i alla rum då, framför allt i rum utan fönster. Det var 35-kilos åbäken som krävde sina 120 mm. Men här finns inte ett tecken på att något suttit i taket. Över huvudtaget inga skarvar, sömmar, sprickor, lagningar. Fullkomligt slätt. Mitt i taket en svag missfärgad fläck åt rödbrunt. Antagligen läckage från grannen ovanpås åldriga rör. Bengt klättrar mödosamt upp på stegen, hela vägen upp, behöver avgöra fläckens beskaffenhet. Det var lättare förr, när han var lättare. Tänk om han skulle bli liggande på golvet med bruten rygg, när kan han då räkna med att någon hittar honom? När kan han räkna med att någon saknar honom?

Han kisar, balanserande på stegens topp. Det är svårt att se ordentligt, ljuset från lampan verkar inte riktigt nå upp till taket. Han trycker till lätt med pekfingret mot missfärgningen – och är på väg att tappa balansen när ytan ger vika! Under några sekunder tror han att han ska falla. Men stegen är stadig.

Vad sjutton är det här? Bengt låter fingrarna glida längs takets yta, försiktigare. Är det gjort av gummi? Men det känns inte syntetiskt alls. Nästan lite fuktigt. Han trycker till hårt, och får taket att bukta in, som en konkav bula runt hans hand. När han drar tillbaka handen återfår det sin obrutet släta form. Bengt trycker igen, och när materialet vidgas tycker han sig se... ådror? Sakta går det upp för honom vad taket liknar - en enorm fosterhinna! Bengt är nere från stegen snabbare än han trodde var möjligt. ”HALLÅ?! NÅGON?!..”

Han galopperar klumpigt genom lägenheten, ger diset virvlande liv när han lönlöst letar efter någon som vet något. Rum efter rum, samma sak, inga möbler eller saker eller någonting som skvallrar om vardagsliv. Bara strimmor av dagsljus från fönster slarvigt täckta av grova gardiner.

Med skakande händer får han fram sin mobil, lyckas slå numret på det diskreta visitkortet. En röst upplyser om att numret upphört. Vad i helvete? Bengt bestämmer sig för att stämpla ut. Nu. Trots den välbehövliga månadsinkomsten för några timmars arbete.

Men ytterdörren är låst, och saknar vred på insidan. Bengt Kärl trycker till med 110 kilo, men de visste hur man gjorde dörrar som höll förr i världen. Vad gör han nu?

Han står på tröskeln till det tomma rummet. Franska liljor. Rombmönstrad parkett. Fosterhinnetak. Bengt pillar frånvarande på jacken i dörrkarmen. Ser på taket. Stegen under fläcken. Sjukt är vad det är. Nån dribblar med Bengt Kärl, dribblar upp honom på läktaren. Men han ska nog gå till botten med det hela.

Han klättrar dröjande upp på stegen igen. Blir stående på toppen, stirrar på det släta taket. Försöker SE det, se igenom det. Förstå dess hemlighet. Han sträcker upp båda händerna. Lägger handflatorna mot ytan, känner på dess organiska struktur. Trycker lätt. Så lite hårdare. Djupare. Till armbågarna. Det finns inte någonting som tar emot innanför, bakom.

Bengt ler. Det här skulle Edith ha skrattat gott åt om han kom hem och berättade. Att han stött på ett helt nytt sorts tak, av samma material som kvinnor förvarar foster i i livmodern. Det är ju råstarkt, så varför inte!

Då öppnas taket runt Bengts armar. Ett osymmetrisk vibrerande trådigt hål av Ingenting. Istället för att se våningen ovanför så ser han häpet upp i ett oändligt mörker.

Bengt Kärl hinner undra två saker: hur det kan vara natt mitt på dagen. Och hur månen fick tentakler...

* * *

Hattmannen stoppar ner den ihoprullade golvpappen i svarta säckar, tar av sig förkläde och gummihandskar. Det hade stänkt en del, men det brukar ju stå i paritet till storlek, och den här gången var ju Offret ganska... omfångsrikt.

Han tar med färgburkarna till en garderob längre in i lägenheten, placerar dem bland staplarna av andra färgburkar täckta av olika grad av tjockt dammlager.

Med en fickkniv skär han ett jack i dörrposten till det tomma rummet. Trettiosju. Tretton kvar.

Det släta taket ligger blankt som undersidan av en vattenyta. Hattmannen blir stående, blicken fixerad. Stirrar man tillräckligt länge kan man till slut se en skälvning. Ibland. Men det kan ju vara inbillning också.

Nej, han har samtal att ombesörja. Han får fram sin smartphone, klickar på snabblänken till Eniro.




(Tillbaka till Skrivtävlingar)








Vill Du länka till just den här sidan från din egen sajt eller blogg? Klicka här!

Läs min E-bok :-)

Resurser

Skrivtips

Om prosa och poesi

Sidvändande krafter

Krydda med omoral

Bra att veta om din läsare

Att skriva en roman

Om Författartips.se

Författartips´ Skrivtävlingar