Liten människa av Sarah Kihlman

(Tillbaka till Skrivtävlingar)

Sarah Kihlman är tredjepristagare i novelltävlingen Fällan!
Priset är äran och publicering här på sajten.

Juryns motivering

En spännande karaktärsstudie som för tankarna till ett klassiskt verk av Pär Lagerkvist...
Om Sarah (Sarahs blogg)
Jag har skrivit sedan jag var i tolvårsåldern och har det har bara blivit mer, trots att distraktionerna är desto fler.
För mig är skrivandet så mycket mer är än en hobby, det är något jag känner ett behov av att göra.
"Liten människa" har fått inspiration från en bok, vet du vilken?



Liten människa

Det rytmiska ljudet väckte mig med ett ryck. Sängben som gneds emot golvet fick det att vända sig i min mage. De svaga stönen som letade sig ner till mitt sovrum bekräftade vad min granne höll sysslade med. Äcklad reste jag mig ur sängen som stod direkt på golvet för att jag skulle slippa klättra upp i den.

På mina korta ben rusade jag ut i hallen och klev ner i ett par gympaskor. Jag slet upp dörren och rusade upp för trappen så fort jag kunde. Framme vid hennes dörr tryckte jag länge på ringklockan som surrade på andra sidan dörren.

Jag hörde hur aktiviteterna plötsligt avbröts och hur två röster pratade med varandra. Det fick mig inte att sluta hålla in knappen.

”Vem är det?” frågade en kvinnoröst på andra sidan dörren.

”Öppna dörren!” sade jag och hötte med den lediga handen mot titthålet en bit över mig.

Rösterna pratade igen, den här gången var det mycket hetsigare. Jag svor högt för mig själv och gnisslade tänder. Så svårt var det inte att öppna en dörr, i det samma öppnades den.

Där stod mycket riktigt min granne iklädd endast ett täcke. Hennes hår var rufsigt och huden flammade i en äckligt rosa ton. Andhämtningen var okontrollerad, det fick mig att vilja kräkas.

”Vad vill du?” frågade hon och tittade ner på mig.

Jag hatar när människor gör det, som om jag inte är bra nog för att de ska möta min blick som de gör med alla andra. Det är inte jag som är förvuxen. Min ras är starkare än deras, jag har ben som står stadigare på marken. Mitt intellekt slår människans med hästlängder, i synnerhet den här kvinnans.

”Du får göra vad du vill, men när jag ska sova får du låta bli med de där snuskigheterna.” sade jag och blängde upp i hennes irriterande ansikte.

”Jag vet.” svarade hon och slängde igen dörren i mitt ansikte.

Muttrandes för mig själv gick jag ner till min lägenhet. Människor hade inte hyfs nog i kroppen för att be om ursäkt när de gjort fel. Inte ens tillräckligt för att säga hejdå. Istället var det bara att smälla igen dörren framför näsan på den som stod utanför.

”Fårskallar.” sade jag när jag låst dörren och vände mig om.

Jag såg mig själv glimta förbi i spegeln. En kort figur i rutig pyjamas med en ficka på bröstet. Ögonen gnistrade av grymhet och jag stannade upp för att ge de en sista blick innan jag fortsatte till sovrummet. Jag började inte jobba förrän vid elva, men sen var det fullt upp hela dagen. Jag hatade mitt jobb.

Till min lättnad var det tyst i huset efter incidenten med min granne. Jag lyckades slumra till och få ett par välförtjänta timmars sömn innan jag skulle iväg till arbetet. För även om jag avskydde det mer än allt annat hade jag inte lyckts få något annat. Mitt förstånd kunde inte begripa varför, men på arbetsförmedlingen ville de inte hjälpa mig för jag hade ett jobb. Om jag trivdes eller inte behagade de inte ha med i beräkningarna.

När jag gick bort till busshållplatsen mötte jag min granne i trappan. Hon tittade snett på mig och skyndade ner utan att hälsa. Det var som vanligt. Människor hatade mig lika mycket som jag dem. Det fanns något som inte stämde överrens. Ungefär som en positivt laddad magnet emot en positivt laddad.

Väl på jobbet bytte jag om till kläderna alla hade, svart skjorta, svarta byxor och rött förkläde. Sen var dagen igång. Folk vällde in och hade oerhörda problem att förstå att jag var hovmästare. Vissa av de tryckte sig nästan förbi mig innan deras små hjärnor förstod att jag skulle ge de ett bord. Sen fanns det de som åt på stället ofta och visste att jag skulle placera dem. Sådana tyckte jag faktiskt om, speciellt om de inte brydde sig om att hälsa. Det var det enda jag gjorde om dagarna. ”Hej.”, ”God dag” och ”Hejsan” om chefen gav mig en hård blick när det kom in en barnfamilj.

Fast det fanns en av våra stamkunder som var vedervärdig. Han tittade alltid ner på mig sådär som många gör. Självklart satt han alltid vid något av mina bord så jag tvingades ta hand om honom. Den här dagen var inte annorlunda.

”Vad får det lov att vara?” frågade jag och tittade spelat smörig emot de två männen vid bordet.

Mannen började smacka med tungan och tittade länge på menyn. Hans rynkade pannan och kliade sig på hakan. Jag borde egentligen köpa honom en bra aftershave, för det verkade klia något oerhört just på det stället jämt.

”Är laxen bra idag eller är det left overs från förra veckan?” frågade han och prutade med läpparna när han tittade på mig.

Jag ville slå honom i huvudet med en stekpanna. Hans sätt att tilltala mig var vedervärdigt. Släpigt och högvärdigt i den värsta blandningen. Sen tittade han på mig med den där äckliga blicken, som om jag var något katten hade släpat in. Jag ville verkligen slå honom i huvudet med något hårt. Eller kanske stoppa en kniv i honom. Se hans blod sippra ur hans motbjudande kropp. Det skulle vara en syn det.

”Den är färsk fångad idag.” sa jag och tog emot beställningen ifrån honom, lammet inte laxen.

Tyst försvann jag in i köket och skrek ut min order i högan sky för att få ur mig min aggression. Kocken flinade emot mig bakom alla grejer. Hans stora ansikte kunde jag leva med. Den brutna näsan och de missbildade käkbenen var oerhört fula.

”Är surmannen här?” frågade han och skrattade högt när jag nickade.

Moloket lommade jag åter ut och satte folk där det fanns plats. Efter en stund gick jag tillbaka till köket och hämtade maten till ”surmannen”. Hans mat såg ut som vanligt, men jag hade lust att fylla hans vattenglas med diskvatten. Det var inte mer än han förtjänade.

När han fått sin mat och börjat äta fick jag stiltje. Det kom inte in en enda människa och alla gästerna var för stunden nöjda. Då gjorde jag misstaget att titta på människorna som åt. Deras tuggande munnar fick mig att få en uppstötning som jag diskret svalde. Tanken på deras tungor som rörde sig mitt ibland all mat fick magen att vända sig ut och in. Människor var det äckligaste som fanns.

Till min stora lycka började folk åter en gång behöva hjälp och dagen rullade på. Vid klockan elva var restaurangen färdig städad och jag åkte hem till min lilla lägenhet. Där gick jag och la mig efter att ha tittat på nyheterna. Det var några som hade sprängts i små bitar i något land långt borta. Jag flinade för mig själv, vilken syn det måste vara.

Efter att ha bortstat tänderna och vaskat av mig det värsta matoset gick jag till sängs. Det tog bara ett ögonblick innan jag somnade.

Det rytmiska ljudet väckte mig.




(Tillbaka till Skrivtävlingar)








Vill Du länka till just den här sidan från din egen sajt eller blogg? Klicka här!

Läs min E-bok :-)

Resurser

Skrivtips

Om prosa och poesi

Sidvändande krafter

Krydda med omoral

Bra att veta om din läsare

Att skriva en roman

Om Författartips.se

Författartips´ Skrivtävlingar